Vilka är ”de andra” då? Även om Henriksen & Vetlesen begränsar sina observationer till det norska samhället, man kan lätt igenkänna deras observationer åtminstone angående det finländska samhället, men högst antagligen också angående de övriga nordiska länderna. Följaktligen kan vi konstatera att även det finländska samhället grundar sig på en universalistisk-egalitär ideologi: trots olikheter i bakgrund, förmåga och talang är alla människor lika mycket värda och de har samma rätt till grundläggande förmåner som utbildning, arbete och hälsa. Med andra ord ser det moderna skandinaviska välfärdsamhället dessa förmåner som medborgerliga rättigheter. I och med att omsorgsuppgifterna har flyttats från familjen och hemmet till den offentliga sektorn, har staten blivit som garanterare på minimiomsorg för alla medborgare. Här finns det en övertygelse att samhällets moraliska kvalitet visas genom att hur det strävar efter att ta hand om sina svagaste och mest behövande.
Tyvärr är det inte så här enkelt. Samtidigt då ansvaret för omsorgsuppgifterna skuffas åt offentliga sektorn, har kravet på effektiviteten blivit alltmer starkare: offentliga sektorn borde ta hand om sina omsorgsuppgifter bättre och mera täckande, vara teknologiskt och vetenskapligt på toppnivå, men ändå klara allt detta snabbare och med mindre pengar.
Poängen är inte nödvändigt att staten eller kommunen BORDE garantera vissa grundförmåner för sina medborgare utan tvärtom: borde människan själv vara den primära (moraliska) aktören? Jag ville dela texten som ett förord till följande videosnutt som jag blev tipsad av en arbetskompis vid Vasa Stadsutveckling.
Charlie and Marie: A tale of ageing
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti